Länge sedan nu..
Ja visst var det länge sedan jag skrev nu, men anledningen har varit den att jag varit så otroligt sjuk. Bara legat hemma och mest sovit hela dagarna och därför inget att skriva om direkt.
Fast nu glömde jag en sak, jag har ju inte kunnat sova riktigt eftersom min näsa har en määängd ansammlig gulorangefärgat snor som måste snytas ut var fjärde minut för att Charlotta ska kunna andas och över huvud taget överleva den här otroliga öroninflammationen, ont i halsenvärken, rethosteatackerna, snoret som jag tidigare nämnde samt ett envisande lock för höger öra som inte vill ge sig. Gu va trött man blir, men så är det.. så fort jag inte arbetar så blir jag sjuk.
I fredags satt jag hemma och kollade in Så ska det låta, det där är nog ett av mina favoritprogram även fast jag inte riktigt vågat erkänna det eftersom både min mamma och mormor flitigt tittar på det där, för att inte tala om mina patiener på mitt arbete.. :)
Ännu mer gammal kände jag mig när jag dessutom inhandlade färska räkor och satt och skalade förbrilt. Fast då hade iofs Andreas kommit hem från sin fotbollsträning så jag satt ju inte helt själv i min ensamhet.
Samma kväll ringer en kvinna på min mobil och frågar om jag inte tappat min plånbok? Jag blev lite ställd eftersom jag blev bestulen på min plånbok i september och trodde först att hon menade den. Eftersom hon sa att den var en liten rosa, men det kunde väl vem som helst räknat ut att Charlotta införskaffat sig en ny till rosa plånbok ;)
Så i vilket fall, så hade hon varit ute med sin man och hund på promenad, ja mest hunden på promenad förstås och hittade min lilla rosa precis utanför min port där jag tydligen tappat den.
Jag köpte en fin blomma med cellofan och rosett, Äe äe.. nä inte rosa, serise mer lite mer åt det lila hållet faktiskt ;)
Hon sa att hon bara skulle kasta ut den genom fönstret, alltså inte blomman utan plånboken :) men nu fick hon ju lov att komma ner till sin port och hon blev så glad att jag nästan fick en puss på kinden :) Jag krev ett kort i blomman som det stod; Tack för att det finns sådana fina människor.
Det menar jag verkligen också <3 Tänk om alla var fina och ärliga människor skulle världen se helt anorlunda ut.
Jag måste dra en händelse från Thailand. Hela min tre veckor mötte jag inte en enda otrevlig människa, defenetivt inte någon thailändare för det är verkligen så rara, humoristiska och gulliga. Inte heller några otrevliga turister.
Människor från Australien är dock inte så tillmötesgående och rara, de är mest ganska dryga och tycker att de är lite bättre än alla andra.
Men det var inte det jag egentligen skulle berätta, utan sista dagen på stranden var vattnet så otroligt högt så människorna kunde inte ligga på stranden för det fanns liksom ingen strand.. så jag gick en stranpromenad och längst ner på stranden möttes jag av tre män i 35-40 årsåldern med riktigs arab-skägg och långa tygstycken som klädsel. Den ena tittade på mig och sa; One, one, only one picture... och jag sa; Yes of course I can take one pictures of you and your friend together.
Men det var ju inte alls det som de ville, utan de ville ju ta ett kort på mig i min bikini!! Fy fan för araber och sånt jävla pack säger jag! Jag gav dom två fula fingrar och med bestämnda steg gick jag tillbaka till mina vänner på stranden..
Varför finns de där människorna? De ställer ju bara till med bråk och har inga hjärtan över huvud taget. Det kommer aldrig bli fred i världen, adrig så länge de finns kvar.. nä aldrig.
Fast nu glömde jag en sak, jag har ju inte kunnat sova riktigt eftersom min näsa har en määängd ansammlig gulorangefärgat snor som måste snytas ut var fjärde minut för att Charlotta ska kunna andas och över huvud taget överleva den här otroliga öroninflammationen, ont i halsenvärken, rethosteatackerna, snoret som jag tidigare nämnde samt ett envisande lock för höger öra som inte vill ge sig. Gu va trött man blir, men så är det.. så fort jag inte arbetar så blir jag sjuk.
I fredags satt jag hemma och kollade in Så ska det låta, det där är nog ett av mina favoritprogram även fast jag inte riktigt vågat erkänna det eftersom både min mamma och mormor flitigt tittar på det där, för att inte tala om mina patiener på mitt arbete.. :)
Ännu mer gammal kände jag mig när jag dessutom inhandlade färska räkor och satt och skalade förbrilt. Fast då hade iofs Andreas kommit hem från sin fotbollsträning så jag satt ju inte helt själv i min ensamhet.
Samma kväll ringer en kvinna på min mobil och frågar om jag inte tappat min plånbok? Jag blev lite ställd eftersom jag blev bestulen på min plånbok i september och trodde först att hon menade den. Eftersom hon sa att den var en liten rosa, men det kunde väl vem som helst räknat ut att Charlotta införskaffat sig en ny till rosa plånbok ;)
Så i vilket fall, så hade hon varit ute med sin man och hund på promenad, ja mest hunden på promenad förstås och hittade min lilla rosa precis utanför min port där jag tydligen tappat den.
Jag köpte en fin blomma med cellofan och rosett, Äe äe.. nä inte rosa, serise mer lite mer åt det lila hållet faktiskt ;)
Hon sa att hon bara skulle kasta ut den genom fönstret, alltså inte blomman utan plånboken :) men nu fick hon ju lov att komma ner till sin port och hon blev så glad att jag nästan fick en puss på kinden :) Jag krev ett kort i blomman som det stod; Tack för att det finns sådana fina människor.
Det menar jag verkligen också <3 Tänk om alla var fina och ärliga människor skulle världen se helt anorlunda ut.
Jag måste dra en händelse från Thailand. Hela min tre veckor mötte jag inte en enda otrevlig människa, defenetivt inte någon thailändare för det är verkligen så rara, humoristiska och gulliga. Inte heller några otrevliga turister.
Människor från Australien är dock inte så tillmötesgående och rara, de är mest ganska dryga och tycker att de är lite bättre än alla andra.
Men det var inte det jag egentligen skulle berätta, utan sista dagen på stranden var vattnet så otroligt högt så människorna kunde inte ligga på stranden för det fanns liksom ingen strand.. så jag gick en stranpromenad och längst ner på stranden möttes jag av tre män i 35-40 årsåldern med riktigs arab-skägg och långa tygstycken som klädsel. Den ena tittade på mig och sa; One, one, only one picture... och jag sa; Yes of course I can take one pictures of you and your friend together.
Men det var ju inte alls det som de ville, utan de ville ju ta ett kort på mig i min bikini!! Fy fan för araber och sånt jävla pack säger jag! Jag gav dom två fula fingrar och med bestämnda steg gick jag tillbaka till mina vänner på stranden..
Varför finns de där människorna? De ställer ju bara till med bråk och har inga hjärtan över huvud taget. Det kommer aldrig bli fred i världen, adrig så länge de finns kvar.. nä aldrig.
Kommentarer
Trackback
